Jag förlåter mig själv för att jag har tillåtit och accepterat att tänka att jag vill hjälpa unga människor så att de ska slippa känna samma smärta som jag gjort genom min uppväxt och för att de ska slippa känna sig lika förvirrade som jag varit, och samtidigt som jag vill hjälpa andra totalt ignorera att hjälpa mig själv. Varför tänker jag så? Jo för att jag har givit upp hoppet på mig själv att det överhuvudtaget ska vara möjligt.
Jag förlåter mig själv för att jag har tillåtit och accepterat att fundera om och om och om igen ifall det verkligen är möjligt istället för att ta ett beslut och applicera.
Jag förlåter mig själv för att jag har tillåtit och accepterat enormt mycket rädslor inom mig själv eftersom jag har tänkt att det är säkrast att behålla rädslorna så att jag kan försvara mig mot eventuella faror. Jag inser, ser och förstår att dessa faror som jag är rädd för är i själva verket mina egna känslor som jag har tillåtit och accepterat inom mig själv.
Jag förlåter mig själv för att jag har tillåtit och accepterat att vara rädd för att hamna i underläge och på grund av detta gömma mina tankar inom mig själv. Jag inser, ser och förstår att jag antagligen har kopplat samman underlägsenhet med smärta eftersom jag har sett denna smärta hos min mor. Eftersom jag inte tidigare har lärt mig dessa verktyg har jag istället lärt mig att agera på känsla, att "gå på känsla" då jag gör beslut. Dessa beslut har då undermedvetet varit grundade i att springa så långt ifrån dessa negativa känslor som bara möjligt vilket har resulterat i att jag trott att det motsatta har varit lösningen - att vara i överläge.
Jag förlåter mig själv för att jag har tillåtit och accepterat att känna mig stolt över att jag är en problematisk person - de gånger då jag tror att min problematik är spännande - men när min problematik är mindre exotisk istället skämmas och vilja gömma den.
